I fredags åkte vi till Johans föräldrar och lämnade av Bonnie för att ta flyget till Stockholm. Vi var på hotellet vid nio på kvällen och gick sen ut och käka och gick på kasino. Lördagen spenderade vi i city och shoppade en massa. Vi hade då självklart ingen aning om att den dagen skulle innebära en självmordsbombare 50-100 meter från där jag stod och en gråtandes Jenny som längtade hem så innerligt. Kvällen hade vi tänkt tillbringa på en mysig restaurang men jag ville inte gå ut efter det som hade hänt, så det blev mat på hotellet istället.

Jag kan inte fatta hur nära det var och jag tänker hela tiden "om vi inte hade gjort si eller så"... Just då när vi var mitt uppe i det förstod vi inte vad det var som hände. Vi hörde första smällen när vi var i en butik. Vi gick ut och kollade och fick reda på att det var en bil som hade exploderat. Jag sa direkt till Johan att det var en bilbomb, han avfärdade min tanke och sa att sånt här kan hända. Bilar kan börja brinna och sen explodera, det är ovanligt, men det kan hända. Johan gick närmare för att titta men jag ville inte så jag stod kvar. Det var då jag hörde den andra smällen bakom mig. Jag har verkligen aldrig längtat hem så mycket som jag gjorde då, hem till våran dotter.
Det kommer att ta ett tag innan jag kan släppa det här. Tänk vad som kunde ha hänt...